Ny vecka, nya möjligheter.
Ja, nu var det måndag igen! Veckorna går rätt fort faktiskt och nu har jag vart här i tre månader. Känns både fort och samtidigt som jag har vart här jättelänge nu. Men jag trivs och det känns bra att vara här nere. Jag känner mig behövd och upplever mycket. Ja, som att det känns bra att komma tillbaka till St Anne´s igen varje måndag, det måste ju vara ett gott tecken på att man trivs och att Gud lett mig till ett ställe där jag behövs. Upplever verkligen att Han har placerat mig här för att jag har en viktig uppgift att göra med barnen här.
Tänk att vi varje ny vecka kan få känna att vi får nya möjligheter och att Gud är med oss varje ny vecka både i bra saker och om vi kämpar med något jobbigt. Förra veckan var det en hel del gråt och skrik då vi har flera nya bebisar (det kommer och går barn och mammor ganska ofta). Det var lite jobbigt och tröttsamt, men så får man ett underbart leende eller blick och då glömmer man. Särskilt glad blir man när det är första gången man ser barnet skratta eller fästa blicken. Vi har en liten pojke på en månad nu. Idag har det varit bättre och med en ny vecka har vi ju oxå nya möjligheter. Det känns bra att kunna ge de här barnen trygghet, kärlek och ge dem av min tid.
Nu är Henrik, Sofia och Tyra Sandberg här i Sydafrika så jag träffade dem i helgen, kul! Vi var bla. uppe och vandrade i Taffelberget. Först åkte vi upp med linbanan till toppstationen och sedan följde vi en led där vi först kom till bergets högsta punkt och sedan gick vi ner på södra sidan och hamnade i Kirstenborsch botaniska trädgård, vackert. Vi hade en kul helg, tack!
Äventyrshelg!
Jag hade en fantastiskt rolig helg! Den innehöll abseiling, kloofing, hiking och vithajsdykning! Eftersom vi skulle starta tidigt båda dagarna så bodde jag på ett backpackersboende.
På lördagen började vi med att vandra upp i bergen, väldigt vackert och skönt att komma ut i naturen. Efter ett tag kom vi fram till en ”sjö” som bildas av ett vattenfall (det fanns många sådana sjöar). Där hoppade vi 5meter ner i vattnet från en klippavsats.
Efter lite mer vandring var vi ganska högt upp i bergen och det var dags för abseiling! Guiderna riggde rep och vi firade oss där ner 65meter med rep, det var riktigt kul. Vi firade oss genom vattenfallet och blev ordentligt blöta. Det här ger en sådan frihetskänsla!
När vi kommit en bit ner i bergen igen körde vi mer kloofing, först lite enkla 5meters hopp. Sen hoppade jag 14meter ner i vattnet! Wow, det var häftigt och verkligen adrenalinhöjande.
En riktigt bra dag och jag gick bara omkring och log!
På söndagen stod nästa äventyr på schemat, vithajsdykning! Även om man inte kan kalla det dykning... Det var mer att gå ner i en bur i vattnet. Men det var häftigt att se hajarna. Vi åkte ut med en båt och satte på oss våtdräkt (jättekallt i vattnet!)
De slängde i fiskhuvuden för att locka dit hajarna för mat, så det kändes ju lite kommersiellt och inte så naturligt för hajarna. Men det kom hajar och det var coolt att se dessa stora djur! Nere i burarna kunde vi se dem under vattnet och de simmade nära oss.
Det var min äventyrshelg, vad hände i er helg?
Liten lektion om kåkstäder...
Tänkte berätta lite mer om Khayelitscha – kåkstad. Här kommer jag att vara vissa dagar på en förskola (Ebernizer) framförallt. Men det är farligt att åka samt att gå själv där så därför kommer jag åka med en annan tjej de dagarna som hon kör dit i bil. (Det innebär att jag den mesta tiden kommer vara på St Annes). Men jag var där i torsdags, lördags o söndags (ej heldagar). Det kändes bra, de vara välkomnande och barnen var som vanligt härliga, spontana och glada. A Reaching Hand sponsrar denna förskola och sponsrar även en hel del ungdomar för att de ska kunna gå i skolan. Det fungerar via sponsorer mm främst från Sverige. Så jag träffade en del av ungdomarna oxå, kändes bra! De skulle inte haft råd att betala skolavgift, uniform och transport till skola, utan A reaching hands stöd. Många av barnen har bara en förälder och lönen räcker inte till en ”vanlig” förskoleplats, men till Ebernizer kan de få komma billigt.
På lördagen åkte vi dit och pratade med folk, hängde, lekte, åt samt tog foton och skrev julkort till sponsorer. Barnen hade målat julkort som sedan fixats till vykort. Dessa kort fick de oxå sälja på söndagen för att få in pengar till förskolan. Söndagen så följde jag med en gruppresa med buss till Khayelitscha som bland annat gick dit och de fick träffa dem samt se stället. Uppskattat och givande. Vi åkte även runt i Langa, en annan kåkstad, och där åt vi lunch.
Vi gick även till kyrkan i Khayelitscha, det var roligt. De var väldigt välkomnande och det var mycket sång samt predikan och nattvard. Kyrkan var i ett enkelt plåthus, men det gjorde inte så mycket. Gud finns överallt och vi tillhör samma Gud. Predikan handlade om det jag har tänkt på så mycket härnere. Att vi alla är människor och det är inte så mkt varifrån vi kommer, om vi har olika språk, traditioner, levnadsstandard. Vi är alla människor och på väg på samma resa (han jämförde det lite med en flygresa). Gud är god och rustar oss för samma saker, att vi ska hjälpa varandra ex.
(Lägg särskilt märke till kyrkans färg, ommålad för vår skull eller !?)
Under apartheid-tiden bestämde regeringen bla att vissa områden skulle vara helt vita och därmed tvångsförflyttades tusentals färgade och svarta människor till utanför städerna där de enorma kåkstäderna växte fram. Langa är den äldsta kåkstaden och där bor det ”bara” 80 000 pers. Khayelitscha har ungefär 1 miljon människor, men det är svårt att veta exakt, då inte alla registreras. Det är väldigt fattigt och de flesta bor i plåtskjul och kommer troligen inte att ha råd med något annat under sitt liv. Men det har ändå byggts en hel del hus och det lyser en framtidstro. Regeringen har ändrat regler och lovat att bygga drägliga hus. (men även om de får ett hus, är det dyrt att driva ett hus). Sedan 1994 har det blivit bättre, men det tar givetvis väldigt lång tid. Det är ett tufft liv, många kan inte äta sig mätta och har svårt att få in en lön att leva på. Men samtidigt möts man av leenden, glädje, stolthet, framtidstro, gemenskap. Människor har byggt upp sitt liv där och verkar trivas bra. Från -94 fick folk börja flytta tillbaka till sina tidigare boenden, men de flesta väljer att stanna. Så man blir både glad och ledsen när man kommer dit.
Man räknar med att ungefär 20% (?) av Sydafrikas befolkning bor i kåkstäder. 50% (?) räknas som fattiga i landet. Glädjande nog kan 78% läsa och skriva (många går alltså i skolan, men det är inte alla som går klart skolan).
Det är en tuff verklighet, men det görs mycket för en förbättring och det finns en fin gemenskap och glädje! Sakta men säkert byggs Regnbågslandet upp igen! Sydafrika kallas det ibland pga av dess olika slags människor med olika hudfärg, men som nu är ett enat folk.
Skriv gärna till mig!
Marie Andersson
30 Sakabula Crescent
Ruytewacht
Ruytewacht
7780
Cape Town
South Africa
Och mitt mobilnummer är: +27720716680
Bild-tillägg
Dagens inlägg skrev jag egentligen i fredagskvall, så jag var inte uppe o skrev allt det imorses... Jag hade inte riktigt fått igång internet då, men nu ska det nog funka. Och här kommer lite bilder oxå som jag glömde att sätta in.
Både idag o igår var jag som sagt i Khayelitsha – en kåkstad där många av dem bor i plåtskjul. Det är väldigt fattigt, men ändå möts man av vänliga och glada människor. Jag skriver mer om det en annan dag.
Värme, givmildhet, glädje o fattigdom
Hej på er där hemma i kylan! Förstår att det börjar bli snö, frost och mörkt där. Det känns så långt från min vardag nu. Här blir det varmare och varmare för varje dag som går. Igår på vädret sa de att det skulle vara 32grader idag, och det kan nog stämma. Dessutom var det ganska vindstilla idag till skillnad fran de flesta dagarna. Det har typ blåst storm det senaste. Det har oxå gjort att vi har haft en hel del strömavbrott på St annes. En dag blev det bara bröd och kall korv for barnen då det inte gick att laga någon annan mat. Jag har inte heller kunnat använda internet (så sorry att det har dröjt med blogginlägg). Men idag köpte jag en laptop så nu kan jag använda internet lite oftare och enklare.
Man får ta mycket som det kommer och inte planera så mycket. Mycket som man tar för givet gäller inte alltid. Så strömavbrott tex får man lösa på bästa sätt. Varmvattnet i köket i mitt hus funkar tex inte heller, så vi får ta vatten från badrummet... och allting tar lång tid, så man får ställa in sig på att vänta... Vägarbetarna kan håll på jättelänge med ett litet projekt som skulle kunna vara klart på några dagar i Sverige. Dessutom är de alltid många som ”jobbar” där, eller ja; några gräver och de flesta tittar på. Men det ger iallafall många arbetstillfällen!
Idag när det var så varmt badade barnen i en liten uppblåsbar pool, det var väldigt uppskattat och mycket skratt! Många av barnen har mött mycket tufft och kanske framförallt deras mammor. Men ändå möts man av så mycket värme och skratt. Ibland har barnen svårt att sitta still, skriker och slåss, men jag försöker möta dem positivt och ge dem något varje dag. Tror att det behövs. Det finns väldigt mycket behov överallt och många barn som behöver hjälp, men man får tänka att man ger något till de man träffar och är med. Tror att Gud leder till bästa plats för tillfället och att vi kan få vila i det.
Här i Sydafrika finns mycket glädje, vänlighet, gemenskap och givmildhet. Även om många är fattiga och har det tufft på gatan till exempel pratar folk med varandra och skojar mycket. Och även om du knappt har råd att köpa mat till dig själv och ditt barn delar de ändå med sig. Fantastiskt! Vi svenskar har nog mycket att lära. Det viktiga är inte att ha det bästa och finaste av allting utan att du har någon att dela med och vara med.
Jag bor bland annat med en mamma och hennes dotter, hon har inte mycket pengar, men ger ändå mat mm till mig. Förra helgen följde jag med henne dit hon bodde på gatan och träffade några av de människorna som hon levde tillsammans med. Det är verkligen ett tufft liv som många lever här, men på något sätt har de det ändå bra och de har gemenskapen med varandra (affären bredvid och kyrkan hjälper dem mycket oxå). Hon mår bra nu och ser ljust på framtiden. Tror aldrig att hon skulle komma tillbaka till gatan eller börja dricka alkohol igen. Hon har fått en ny chans i livet med hjälp av St Annes och hon har tagit den. Efter att ha levt 9år på gatan kom hon till St Annes, har byggt upp sig själv och ett liv för sig själv och sin dotter. Nu bor hon här i ”2nd stage house”.
Under den här veckan på St annes har vi använt vissa av sakerna som jag har köpt in för pengar som många av er har hjälpt till att samla in. Det är väldigt uppskattat och de är mycket tacksamma för allting, så tack för att ni vill vara med och hjälpa! Jag har bla köpt playdo-lera, papper, kritor, vattenfärger, hårda böcker, bilar, leksaker som låter. Jag har oxå köpt mycket förbrukningsvaror som kostar mycket pengar för dem och som går åt hela tiden; såsom blöjor, tvättlappar, tvål, mjölk, plåster, diskmedel och en hel del olika mediciner som behövs. Tänk vad relativt enkla medel för oss kan göra skillnad för andra.
Igår (och även imorgon och på söndag) var jag på förskolan Ebernizer i Khayelitsha som är en kåkstad utanför Kapstaden, där bor de flesta i plåtskjul och är väldigt fattiga. Tanken från början var att jag skulle vara där ganska mycket, men saker har förändrats och det är inte säkert att resa/ gå där själv. Men jag kommer åka dit några dagar ibland tillsammans med en annan tjej.
Det blev ett långt inlägg med lite olika tankar nu för tillfället. Fortsätt gärna att kommentera, det är roligt att få en kort liten hälsning bara. Eller skicka brev/vykort eller sms!
